Jag skrev om hur jag frivilligt hjälpte till att gå och umgås två mycket blyga valpar i mitt lokala humana samhälle. Detta bror-och-systerpar överfördes från ett skydd i Mississippi till mitt område tillsammans med 13 andra hundar. Eftersom de bara är sex månader gamla antar jag att de växte upp i skyddssystemet. Hur som helst, de är extremt blyga kring nya människor. De är rädda för varje litet ljud, varje ny sak.
Så naturligtvis tycker jag synd om valparna och jag vill hjälpa dem. Av alla hundar i skyddsrummet sticker dessa två för mig eftersom de är så rädda. Det faktum att de inte alls är aggressiva gör dem ännu mer “söta.” När de är rädda, kramar de sig i sina filtar eller plattar till marken.
Vad handlar det om en hunds räddningshistoria som gör henne så attraktiv? Varför får det många av oss att må bättre att adoptera en hund med en sorglig historia kontra en hund som har haft ett fantastiskt liv? Det finns gott om hundar i skydd som inte har rädsla. Det finns gott om hundar som är mycket vänliga och som praktiskt taget gör tillbaka bläddrar bara för att få uppmärksamhet.
Varför skulle jag vilja ha en liten hund som gömmer sig på baksidan av buren? Vem är rädd att gå på promenader? Vem stänger ögonen i rädsla när du räcker till hennes koppel?
Jag vet inte.
Förmodligen för att jag har en djup önskan att hjälpa djur i nöd (som många av oss). Förmodligen för att det får mig att känna mig viktig. Förmodligen för att det är ett sätt att hjälpa mig själv.
Reagerar någon av er på samma sätt på de mer “behövande” hundarna?
Det finns en solid svart valp och en svart, brun och vit valp. Den svarta är den modiga av de två. Kolla in dem här.